Som liten fick jag lära mig att hälsa då jag steg in i ett rum, säga tack och snälla, visa respekt för dom äldre.
Jag fick lära mig att alltid resa på mig för att dom äldre o behövande skulle slippa stå, att säga tant och farbror istället för kärring o gubbjävel.
Hjälpa de som behöver hjälp, hålla upp dörren för andra, säga ursäkta mig om det krävdes. Att älska mina medmänniskor för vad dom är och inte för vad jag kan få.
Jag lärde mig också att behandla andra så som jag själv vill bli behandlad!

Men vad hände sen?
Vart har all respekt för människor tagit vägen?
Detta är något man märker väldigt tydligt inom ridsporten.
Där gäller det att man ska vara bättre än alla andra, har man märkessaker till sig själv eller hästen så är man bättre.
Har man en dyr häst så är man bättre.
Man är också lite bättre än alla andra om man har köpt sin häst själv.

Vi håller på med en sport där man ofta tävlar mot varandra, men betyder det att man inte behöver ha respekt för någon längre?
Hur roligt hade det inte varit om man kom till en tävling och bemöttes av leenden och folk som säger hej?
Istället blir man behandlad som skit om man inte kommer med den nyaste transporten.

Jag kan ta mig själv som exempel så jag inte behöver nämna några andra namn.
När jag började tävla Bosse så tävlade jag honom som storhäst och när vi kom till tävlingarna så blev folk nyfikna för att få veta vad det är för hästar som de ska möta.
Jag vet inte ens hur jag ska beskriva hur nervös jag var när jag såg alla halvblod trippa runt, men jag lastade ut min fjording och sträckte på ryggen, jag struntade helt i att alla stirrade på mig.
Jag trodde att jag skulle bemötas elakt, men mina motståndare kom fram och pratade snällt med mig, log mot mig och peppade mig, hur kul är inte det?
Men sen mättes han ner till ponny och jag kom till helvetet, bokstavligen talat.
Det var inte bara ponnymorsor som hoppade på mig, även mina motståndare.
En person som en gång blev kallad ”bästa kompis” sa att jag inte skulle klara av en tävling för att jag har en fjording, hon skulle tydligen skämmas över mig.

Jag har lärt mig att stå rak i ryggen och strunta i hur det går för alla andra, men då kommer frågan upp, vad är det som händer i övergången mellan ponny och storhäst?
Det är samma nivåer, samma typ av klasser, det är fortfarande hästar och vi alla är människor.
Är det våran yngre generation som tappar mer och mer respekt för människor eller är det en kant man kommer över när man går över till storhäst?
Men då kan man även fråga sig, varför har inte ponnymorsorna någon respekt för de andra?
Det måste vara något på ponnynivån som får alla att tappa respekten för varandra.

Jag vet många som viftar med sina procent i dressyren och är så stolta, men som börjar gråta om man kommer utanför placering.

Jag har inte de bästa procenten, men jag rider ut från banan med ett leende på läpparna ändå för att jag är nöjd med ritten.
Jag kan stolt säga att jag och Bosse aldrig har blivit placerade i dressyr, vi har haft en felfri runda i hoppning och vi har tävlat i över ett år och bara för det ska andra få kasta skit över mig?

Tänk om alla ryttare kunde ta sig en tankeställare och fundera på vad det är vi håller på med?
Alla är lika mycket värda, vi alla har ridningen gemensamt, vi alla älskar hästar och rider för att det är kul.
Vad är det då som får någon så mycket bättre än någon annan?
Bara för att man betalde en tusenlapp extra för sin tävlingskavaj så presterar man inte bättre och ska bli behandlad med mer respekt.

Färdighet är något man får jobba för, det är inget man kan köpa sig till.

Om man vill bli behandlad med respekt så ska man även behandla andra med respekt!
Det kan inte vara så svårt att förstå vad den meningen betyder.
Ni borde väll hålla med mig om att det blir roligare att tävla när man blir vänligt bemött på tävlingsplatsen?

Tack för eran tid, kände att jag behövde skriva av mig och om ni har något att tillägga så får ni gärna göra det!