Jag köpte Bosse för 6 år sedan, han var då en söt liten ponny på 4 år som gick så otroligt fint med sin gamla ägare och sprang iväg med mig, den 10 åriga flickan vid namn Ellinor bestämde sig för att det skulle bli han.
Samma kväll åkte vi och hämtade Bore som han heter i passet och efter det har han fångat allas hjärtan.
Men även allas tårar.

Det började med att jag red en fjording som hette Kurt på Ljungskile Rk som jag bara blev så kär i, efter att jag hade ridit honom 27 gånger i rad så sa jag till min mamma att jag ville ha en egen fjording, min alldeles egna Kurt.
Vi kollade runt lite och jag hittade annonsen "Fin fjordvalack".
Där var han, min drömponny, han var visserligen bara 4 år och kunde knappt något, men det var något speciellt.

Vi ringde ägaren och kom dit bara några dagar senare och jag kunde inte sitta still av förväntan!
Jag minns fortfarande hur jag hoppade ur bilen och skuttade fram där på gården, hur jag kollade in i stallet för att se om han var där.
Ni kan ju gissa om jag blev glad!
Jag red honom i en gräshage och han var sjukt pigg, ville bara äta, skulle inte lyssna på mig för fem öre men ynka 6 timmar senare stod han i våran transport påväg hem till vårat stall.

Jag vet inte hur många gånger jag har flugit av den där hästen, hur många liter tårar jag har fällt för att det verkligen värker i kroppen för att han var så tung att rida.
Så många gånger jag sagt att jag inte vill ha kvar han, men ändå älskar jag honom över hela mitt hjärta.
Men så mycket som han har lärt mig och så mycket som jag har lärt honom ångrar jag inte en droppe!
Efter 2,5 år var det bestämt, han skulle ut på foder.
Det var först bara bestämt över sommaren men tiden gick, så gjorde även åren och 1,5 år senare var han tillbaka på gården.
Det var nu när han kom hem igen som jag insåg hur mycket jag verkligen saknade och älskade min lille busponny, och all den talang han hade som jag aldrig tog del av.

6 år efter att han bara sprang iväg med mig bara för att han kunde till att vi verkligen har mål, vi siktar framåt och kör vårat egna race.
Vi har nu haft ett tävlingsår tillsammans och jag kan ju inte säga att det har gått så bra, men vi har iallafall kommit dit.
Jag bryr mig ärligt inte om jag varken vinner eller får placering, för varje gång jag går in på banan med min fjording visar jag upp vad den här rasen kan och visar vad jag och Bosse har att lägga fram på bordet.
Människor får kasta hur många ord de vill efter oss, men jag vet att så länge jag har min älskade häst vid min sida så kan inget dra ner oss.

Bosse tränas nu i LA dressyr men kan göra olika moment från högre nivåer med, anledningen till att jag inte då kommer ut och tävlar där är för att han inte har en hållbar form, när han väl går där så gör han det super men ibland drar han sig ur och är då väldigt svår att få tillbaka. Men vi kör på och tränar upp muskler allt vi kan.
I hoppningen då, i sina smalaste år kunde han hoppa banor på 1 m - 1,10 m och enstaka hinder på 120.
Han är väldigt fram mot hinder och älskar att hoppa, då kan man ju undra sig varför vi nästan aldrig blir felfria på hopptävlingar. När jag tränar med honom för tränare så kan han gå som en dröm och suga tag i hindrena, men så kommer vi ut på tävlingsbanorna och han går verkligen inte ifrån en bana utan att ha vägrat eller rivt! 
Men det kommer väl så småningom.


-bild från första vintern hemma-